mina musikaliska män!

han må ha en böjelse för barn och kan inte acceptera sitt ursprungliga utseende men jiss vad människan kan sjunga alltså!

lyssnar just nu på "man in the mirror" och förundras över denna människas röst.
när han pratar låter han...eh..ja inte riktigt äkta men det är en helt annan sak när diafragman börjar arbeta.

nu när vi ända är på spåret så fortsätter jag med en annan stor man!
Stevie wonder! ojojoj...ännu en av dem gamla talangerna som får hela kroppen att rysa när han sjunger. att mannen sedan är blind och inte ser ett smack när han flyger över pianot med fingrarna gör honom bara mer fantastisk.

sist vill jag bara ägna en stund åt den mest fantastiska artist jag hitills stött på, Cat Stevens/Yusuf Islam!!
så fort han kommer på tal växer ett litet leende på mina läppar och jag njuter! hans röst, texter...livsfilosofi!
när hans musik spelas blir jag hel på något sätt. det låter så extremt "jag är så härlig och egen"-wannabe men det är verkligen dem känslorna som kommer fram. jag blir glad och tillfreds med tillvaron.
denna vackra människa med sånger som guld!

jag sa kanske att Cat var sist men jag vill lägga till en person till!
Lennart Westberg, min morfar! han var en jätteduktig musiker men också en väldigt bra människa och morfar.
han hade en speciell spelstil som jag kan känna igen när som.
det var han som fick mig att våga sjunga inför människor. när han levde var det bara familjen visserligen men det var där det började. jag har aldrig gillat att visa upp något jag gjort för min familj. varför vet jag inte...men sjunga har jag inget problem med.
skulle någon ur min familj nu läsa detta skulle dem antagligen säga "nej men emelie...det var i kören du började" och tankarna skulle gå att nu vill hon bara vara som Ante. men det är verkligen inte så! bara för att han hade mer gemensamma saker med morfar betyder inte det att jag inte fick lika mycket inspiration och kände en enorm tillgivenhet för honom. Men det är det ingen som ens tror. Jag kom ihåg samma dag han dog, vi var i rummet med honom, vi var alla ledsna och jag grät så mycket att jag knappt kunde se genom tårarna men ingen tog någon notis om mig för så fort Ante kom var det han det var synd om och han hade ju förlorat sin morfar...men jag då!?! jag stod i ett hörn och blev tröstad av en kvinna som inte tillhörde familjen och som efter en stund såg att jag stod själv och kom fram och kramade mig. jag hade också förlorat min morfar. även om vi inte spelade piano ihop eller åkte till Mc donalds så var han alldeles speciell för mig. jag älskar honom så mycket och saknar varje dag utan honom.
men jag har inte hans pianogener så därför betyder inte min sorg lika mycket för mina nära och kära!


Kommentarer
Postat av: Mamma

Mitt lilla hjärta! Jag kan inte förstå att du känner så inför morfars död. Jag vet väl mycket väl att Du sörjer morfar lika mycket som jag.(om inte mer ibland) Om du känner att vi inte har tagit din sorg på allvar så ber jag om ursäkt. Vi får nog sätta oss ner och prata om detta du och jag. Puss Mamma

2007-06-09 @ 09:24:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback